Jag har börjat förstå nu att jag är utbränd, vilket ganska många har sagt åt mig. Men jag har bara förnekat det och det gjorde bara allt värre, man fortsatte ju bara likadant . Jag kraschade ganska totalt, krasch bom pow typ, för ett tag sen, kommer inte riktigt ihåg när.
Ett tag, ett ganska långt tag till och med, så gick jag upp innan 6 på morgonen för att duscha och fixa mig, sen gick jag i skolan, och alla som känner mig vet att det är viktigt för mig att det är viktigt för mig att prestera bra i skolan. Samtidigt som jag gick med en jättebra klass som oftast skojade bort halva lektionerna. Då fick man ju mer att göra sen. Sen efter skolan så träffade jag alltid nån kompis på stan eller åkte hem till dom. Sen så tränade jag och Amanda nästan varje dag. När vi tränade dubbelt så slutade vi inte förrän nio, oftast ännu senare. Då blev det tidigast tio bussen hem, och eftersom jag bor en bit från stan så tar det nästan en timme att komma hem. Elva var klockan då, och om jag hade nåt skoljobb så skulle jag göra det då.
Jag borde ha insett att det var något fel när jag somnade på bussen VARJE dag, kommer ni ihåg att jag berättade det? Sov stenhårt, så jag vaknade inte förrän efter min hållplats.
Sen nu har jag insett att alla som jag har känt inte har varit bra för mig. Därför har jag sagt upp kontakten med dom. Det är speciellt en som fick mig att må skit, och bete mig som det med. Det är läskigt. Men inget mer sånt nu!
Jag har sån prestationsångest, jag vill vara en bra kompis, dotter, syster, flickvän, klasskompis och så vidare. Vara en allmänt bra person, som får andra att må bra. Det känns det inte som att jag gör som det är nu... Men det kommer.
Man hör ju ofta att man måste tänka på vad man mår bra av. "Visst", tänker man, men hur ofta gör man det då? Jag har faktiskt börjat göra det, men inte kommit så långt. Men när Julia började prata om att hon skulle ta bort sin blogg för att hon inte mådde bra av den, så började jag också fundera på om jag mådde bra av min... Och hell yeah, det gör jag, jag älskar att blogga. Så skönt att få skriva av sig ibland alltså. Klart man vill vara en bra bloggerska, men det är faktiskt min blogg, jag får skriva hur kasst jag vill, :p
Just nu är jag rädd för mycket, har dålig koordination, är svag och trött. Inget av det är jag egentligen, jag har lite skinn på näsan (lättskrämd är jag dock :p) och jag kom långt i danstävlingarna jag var med i när jag gick på dans. Plus att jag var en hyfsad innebandyspelare. Det är inte "jag" att ha vara rädd, svag osv. Men när jag mår bättre så kommer det också bli bättre. Jag är egentligen stolt över den jag är.
Jag får inte stressa mer nu, då kommer jag må ännu sämre. Hade ju ätstörningar i några år också, och så länge man har det så går man med konstant stress och rädsla för att bli tjock. Det hörde jag från en ganska oväntad person, :o Stressen har redan brytit ner mina binjurar. Tur att det går att ta medicin mot det
Om du har läst ända hit: grattis, du har vunnit en färgradio... Nää, men man måste få ha ego-inlägg ibland, och nu samlade jag allt i samma.
Jag ska bli stark igen!
PUSS
